Där var den. Den kallades storfågel, men mindre än en meter hög såg den svartvita uppstoppade alkfågeln med sina små vingar verkligen inte så stor ut. Den stack inte ut bland albatrosserna, falkarna och påfåglarna och de hundratals andra fåglarna i förvaringsrummet hos Royal Belgian Institute of Natural Sciences i Bryssel.
Anledningen till att det enda exemplaret i institutets ägo finns i lager är dock inte att lagret är speciellt stort. Tvärtom, det är unikt. Det är mycket troligt att de innehar de två sista exemplaren av arten alkfågel som någonsin funnits.
Få exemplar
Fågeln har varit i uppskattad ägo av Royal Belgian Institute i 178 år, men den uppstoppade fågeln är så värdefull att den inte visas och gjordes endast tillgänglig för UNRIC och det statliga tv- och radioföretaget på Island, RÚV, med särskilt tillstånd.
”Nu ställs den inte längre ut eftersom den är för dyrbar”, förklarar intendent Olivier S. G. Pauwels. ”Det finns bara få exemplar kvar på museer i världen.”
Alkfågeln var en relativt frekvent syn på Nordatlantens stränder fram till 1800-talet, då den jagades till utrotning. Att fånga den var lätt, eftersom fågeln var ett lätt byte då den inte kunde flyga.
När de två sista fåglar som man vet har levt, dödades 1844 – för 180 år sedan – var det välkänt i den akademiska världen att storfågeln var i fara för att utrotas, och alla ville skaffa en fågel för att visa upp innan det var för sent.
Världens sista alkfågel
”Museer var tvungna att locka människor och museer var tvungna att visa upp ikoniska arter”, säger Pauwels. ”Jag är inte säker på i vilket sammanhang den här köptes, om det var känt att den var utdöd eller nästan utdöd. Det motsvarade nog på den tiden något som museer ville ha i sina utställningslokaler för att locka fler och för att tillfredsställa den vetenskapliga nyfikenheten hos de vetenskapsmän som arbetar i museet. ”
DNA-forskning har nyligen fastställt att den uppstoppade fågeln i Royal Institute of Natural Sciences i Bryssel med all sannolikhet var världens sista levande alkfågel. Bara två år efter att de två sista fåglarna dött visades en av dem redan i Bryssel.
Historien om de sista alkfåglarna och deras död är känd i detalj tack vare brittiska naturforskare som besökte Island i hopp om att hitta de sista levande exemplaren av arten. Efter att ha intervjuat lokala bönder och fiskare visade det sig dock att deras ansträngningar var förgäves. De insåg att under växande internationellt tryck på museiexemplar hade den sista av arten dödats.
Lukrativ affär
Tre isländska bönder berättade att de hade klättrat upp på ö-klippan Eldey, utanför Islands sydvästra kust, sommaren 1844. De bega sig dit på uppdrag av en dansk köpman, som var medveten om att detta var en lukrativ affär. Alkfåglar var mycket efterfrågade av museer och naturvetare i Europa.
De två alkarna som bönderna hade upptäckt var lätta byten. – Det var otroligt, de bara satt där och såg ganska värdiga ut, sa Ketill Ketilsson en av jägarna till de brittiska forskarna.
Ketilsson sa att när han gick efter fåglarna ”svek hans huvud honom”. Om han hade någon form av föraning om att detta var en fruktansvärd gärning får vi aldrig veta, men när hans kollega Sigurður Ísleifsson ströp den sistnämnda av de två fåglarna – visade det sig vara världens sista alkfågel.
Gísli Pálsson, professor emeritus i antropologi vid Islands universitet, är författare till en ny bok, The Last of its Kind. Den handlar om jakten på alkfågeln och upptäckten av dess utrotning. Han varnar för att skylla på mördarna av de sista alkarna. Han medger att historien om mordet är ”dramatiska saker”, men man måste se detta som en process.
”Att skylla på de sista mördarna och fokusera på det är förenklat. I fallet med alkfågeln inträffade massutrotningen i Newfoundland på 1700-talet. Det som hände på Island på 1840-talet är trivia, säger professor Pálsson till UNRIC:s webbplats.
Politisk vilja
Alkfågelns öde har kallats en lektion i historien om biologisk mångfald.
”Vi har medel för att skydda de flesta arter, det är naturligtvis en fråga om politisk vilja att införa lagar och tillämpa dem för att skapa nationalparker och skyddade områden och hålla dem i gott skick”, säger Pauwels.
Detta är dock problematiskt med tanke på konkurrensen från en ständigt ökande population samt tillväxten i stadsområden.
FN:s konferens om biologisk mångfald, 21 oktober – 1 november 2024, kallas COP16, eftersom det är den 16:e konferensen för parterna till konventionen om biologisk mångfald.
COP 16
COP16 hålls under temat Peace With Nature. Det är den första COP för biologisk mångfald sedan antagandet av Kunming-Montreal Global Biodiversity Framework vid COP 15 i december 2022 i Montreal, Kanada. Vid konferensen förväntas parterna i konventionen visa hur deras nationella strategier och handlingsplaner för biologisk mångfald (NBSAP) är i linje med ramverket.