När utnämningen av Finlands första kvinnliga ambassadör Tyyne Leivo-Larsson var nära förestående 1958, försökte landets statsminister K.-A. Fagerholm förhindra det på grund av hennes nykterhet.
Tyyne Leivo-Larssons kön hade väckt motstånd i UD och enligt henne vidhöll Fagerholm att hennes nykterhet förhindrade sena förhandlingar med manliga kollegor över ett glas.
Historiskt sett har diplomatin varit mäns förbehåll. Den 24 juni, den internationella dagen för kvinnor i diplomati, är det dags att erkänna och uppmärksamma de sätt på vilka kvinnor bryter barriärer och gör skillnad inom diplomatin. De första kvinnorna som utsågs till ambassadörer i Norden satte sin prägel på internationella relationer.
Sveriges första kvinnliga ambassadör fick Nobelpriset
Alva Myrdal var inte bara hennes lands första kvinnliga amassadör (till Indien, 1955) utan tjänstgjorde också som hög tjänsteman vid FN och UNESCO. Men det var för sitt arbete med kärnvapennedrustning som hon delade 1982 Nobels fredspris 1982 med den mexikanske diplomaten Alfonso García Robles.
Bodil Begtrup blev Danmarks kvinnliga ambassadör 1955 samma år som Myrdal. (till Island). Som en kämpe för kvinnors rättigheter, var Begtrup vice ordförande i kommittén som förhandlade fram 1948 års allmänna förklaring om de mänskliga rättigheterna.
Tjugo år senare 1975 var det Norges tur att utse en kvinna, Kirsten Ohm, till en ambassadörstjänst (Europarådet). Island väntade dock till 1991 med att utse en kvinnlig ambassadör, Sigríður Á. Snævarr.
Som rapporterats ovan utsågs Tyyne Leivo-Larsson till den första finländska kvinnliga ambassadören i Norge 1958.
Sedan Katarina av Aragonien
Den spanska prinsessan och senare engelska drottningen, Katarina av Aragonien, var den första kvinnan som utsågs till ambassadör 1507. Diplomati bedrivs dock naturligtvis av statschefer och ministrar, såväl som professionella diplomater.
Med det kriteriet var drottning Margaret(a) I Valdemarsdotter, härskaren över Kalmarunionen av Danmark, Norge och Sverige och inklusive Finland och Island, den första kvinnliga nordiska diplomaten från sin tillträde till den dansk-norska tronen 1387.
Nästan ett halvt sekel senare var drottning Margrethe II av Danmark en internationellt välkänd representant för sitt land under sin regeringstid (1972-2024).
Sverige och Norge väntar fortfarande på sina första monarker, sedan Kalmarunionen. De två nordiska republikerna har dock båda valt kvinnor till sina presidentposter.
Vigdís, Halla och Halonen
Island var det första landet som valde en kvinnlig president, Vigdís Finnbogadóttir (1980-1996) genom allmän rösträtt, och har just valt en kvinna, Halla Tómasdóttir, för andra gången.
I Finland valdes Tarja Halonen, som redan hade varit landets första kvinnliga utrikesminister, till president, den första och hittills enda kvinnan som innehade posten (2000-2016). Under 68 dagar år 2003 var både presidenten och statsministern kvinnor under Anneli Jäätteenmäkis korta premiärministerperiod, den första kvinnan som innehade den posten.
Brundtland krossade glastaket
Det är verkligen en nyhet att Mette Fredriksen för närvarande är den enda danska kvinnan som leder en regering i Norden. Hon blev den andra danska kvinnan 2019 som ordförande i regeringen, den första var Helle Thorning-Schmidt (2011-2015). Tills nyligen var dock Finlands och Islands statsministrar, samt Danmark, kvinnor. Liksom de två danska kvinnorna var Sanna Marin (2019-2023) Katrín Jakobsdóttir (2017-2024) framstående på den internationella scenen. Gro Harlem Brundtland bröt glastaket på många områden. Hon blev den första nordiska kvinnliga statsministern när hon utsågs till den posten i Norge 1981. Hon spelade en stor roll på den internationella scenen, inte minst som ordförande för kommittén för hållbar utveckling. Kommittén och det betänkande den tog fram är uppkallad efter Brundtland.
En annan norsk kvinna i spetsen för regeringen, Erna Solberg, (2013-2021) var också tongivande, inte minst inom FN. Endast en kvinna, Magdalena Andersson, har varit Sveriges statsminister. Hon avgick efter bara sju timmar på grund av en budgetkris, som senare löstes. Fler svenska kvinnor har dock haft utrikesministerposten än det finns exempel på andra håll. Totalt har åtta kvinnor varit Sveriges utrikesminister sedan Karin Söder (1976-1978) 1976 bröt detta glastak.
Lene Espersen talar till ett möte i rådet för mänskliga rättigheter som Danmarks utrikesminister. Däremot är det bara en kvinna, Lene Espersen (2010-2011), som har lett det danska UD och det i bara ett år. Island har dock fyra kvinnor, inklusive nuvarande ministern Þórdís Kolbrúna Gylfadóttir. Hennes finska kollega Elina Valtonen är den andra kvinnan i det jobbet, men den första var Tarja Halonen (1995-2000) för 29 år sedan.Det är också ovanligt för norrmän att två kvinnor har lett den norska utrikestjänsten efter varandra, Ine Marie Søreide (2017-2021) och Anniken Huitfeldt (2021-2023).
Ambassadörer
Internationella diplomater
Mycket av världsdiplomatin sker i internationella organisationer och flera nordiska kvinnor spelar eller har spelat viktiga roller. Några exempel:
Hilde Frafjord Johnson (Norge) var vice verkställande direktör för UNICEF (2017-2011) och spelade en central roll i fredsprocessen i Sudan.
Gro Harlem Brundtland (Norge) var WHO:s generaldirektör 1998–2003.
Grete Faremo (Norge) var undergeneralsekreterare och verkställande direktör för UNPOS, FN:s kontor för projekttjänster (2014-2022)
Kirsi Madi (Finland) utsågs till FN:s biträdande generalsekreterare och UN Womens vice verkställande direktör 2023.
Helvi Sipilä (Finland) utsågs till FN:s första kvinnliga biträdande generalsekreterare någonsin 1972.
Elisabeth Rehn (Finland) var FN:s biträdande generalsekreterare
1998-199 och särskild rapportör för mänskliga rättigheter i Bosnien och Hercegovina.
Ulrika Modéer (Sverige) är External Relations Director för FN:s utvecklingsprogram (UNDP) samt FN:s biträdande generalsekreterare sedan 2018.
Kirstine Damkjær (Danmark) utsågs till vice verkställande direktör för UNOPS 2024.