Med huvudet i kylen försöker Claire Underwood, fru till den amerikanske presidenten, lugna en värmevallning. Serien ”House of Cards”, en stor hit på 2000-talet, kommer inte ifrån klichén: klimakteriet ska handla om kvinnor och deras kroppsvärme.
För många kvinnor är det all information man får om klimakteriet. Runt femtioårsåldern blir man lite varm, vilket inte är särskilt skönt, men efter några månader tar menstruationen slut och med den såklart inga fler bebisar.
Klimakteriet är ett naturligt fenomen som drabbar alla kvinnor, i genomsnitt mellan 45 och 55 år. Äggstockarna, som har producerat allt färre ägg, slutar producera dem för gott, östrogenhormonerna minskar och sedan upphör menstruationerna. Om det bara vore så enkelt.
Förklimakteriet: den bittra försmaken
Innan de når denna punkt, går kvinnor igenom förklimakteriet. ”Det kan pågå i flera år, med inverkan på fysiskt, känslomässigt, mentalt och socialt välbefinnande”, säger Världshälsoorganisationen WHO.
Det är en period då menstruationen inte längre följer någon kalender, den kommer varannan månad eller två gånger i månaden, eller i alla fall på ett allt mer slumpmässigt sätt, och presenterar sig diskret eller i ett stormande flöde.
Värmevallningar är sällan så glamorösa som de är i tv-serier. Enligt WHO är de ”plötsliga förnimmelser av värme i ansikte, hals och bröst, ofta åtföljda av hudrodnad, svettning, hjärtklappning och akuta förnimmelser av fysiskt obehag som kan vara i flera minuter”.
Natten innebär också att vakna flera gånger, ibland i blöta lakan, och gå utmattad till jobbet nästa morgon. Vi kan lägga till ledvärk, viktökning och överraskande nog… irritabilitet. Det är svårt att vara zen med nyckfull menstruation, okontrollerbara svettning, sömnlösa nätter och värk överallt.
För att inte tala om värkande bröst, vaginal torrhet som kan göra samlag smärtsamt och hår som gradvis försvinner under armhålorna för att krypa ut under hakan…
I Sverige finns 1.370,000 kvinnor, och många av dem kommer aldrig att prata om klimakteriet.
Frigör ordet
Men om ordet var friare, om informationen spreds bättre, skulle kvinnor bli bättre förstådda, bättre stödda och bättre hjälpta att ta sig igenom denna period. Och kanske skulle de vara mindre ”irritabla”.
Och hur är det med stöd till dessa kvinnor, ibland mycket unga, som har genomgått cancerbehandling eller andra sjukdomar och som plötsligt hamnar i klimakteriet?
Hur många pratar om det med sin make, sina vänner, sin läkare? Eller deras arbetsgivare, när symtomen blir för invalidiserande?
Varför använder knappt 6% av kvinnorna hormonersättning? Även om de inte rekommenderas i flera fall, särskilt om man har haft bröstcancer, skrivs de fortfarande sällan ut. Det finns även icke-hormonella metoder.
Det är i syfte att bryta tabut, för att frigöra människor att säga ifrån, som WHO har inrättat denna World Menopause Day och regelbundet ger information i ämnet.